Mänskliga rättigheter och funktionsvariationer i Belarus

0

Belarus är ett relativt okänt land som ligger intryckt mellan Ryssland, Polen och Ukraina. Likt dess grannländer är landet en forna sovjetstat vars kultur och språk länge var under ett ryskt förtryck och som nu, nästan 15 år efter Sovjetunionens fall långsamt håller på att återhämta sig. Landet har utmärkt sig på Europas politiska karta genom att ledas av en man som kallats “Europas sista diktator” och får ständigt kritik för att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Och detta märks när man går längs med den Belarusiska huvudstaden Minsks gator. För det går knappast att påstå att de människor som fyller stadens gator och torg inte är en homogen grupp. Att se en person med annan hudfärg än vit är något ovanligt, men att se någon med en rullstol, en vit käpp eller kryckor kommer aldrig att ske – i alla fall inte på en vanlig gata som är ojämn, omringad av trappor och utan tillgång till hiss, rullstolsramp eller rulltrappa.

Om man känner till Sovjetunionens historia vet man säkerligen om att den är fylld med plågsamma arbetsläger, lidande och död. Tack vare att man sen SSRs upplösning har fått tillgång till dokument från den sovjetiska eran går det att uppskatta att minst 20 miljoner människor blev mördade och vi i västvärlden har också fått en tydligare bild av hur det var att leva under den tidsperioden. Det finns dock en grupp människor som sällan nämns och som man inte vet mycket om: de med funktionsvariationer. Än idag i de länderna som tillhörde Sovjetunionen pratar man sällan om människor som har särskilda behov, trots att de under de senaste åren har förbättrats. Så sent som år 1980 sa en statstjänsteman från den Sovjetiska regeringen att “Det finns inga invalider i Sovjet” när de fick frågan om de kunde tänka sig att arrangera Paralympics. Detta är ett resultat av en kultur som sen lång tid tillbaka separerat människor med funktionshinder från övriga samhället och därmed kunna förneka deras existens.

I Minsk är det ett stort problem för människor med svårigheter att ta sig fram själva, att infrastrukturen i staden inte är anpassat efter de med funktionsvariationer. Statistiken visar att 90 % av alla rullstolsburna personer inte kan lämna sina hem ensamma, utan måste förlita sig på att få hjälp från anhöriga. Att ta sig runt i staden utan hjälp är också en omöjlighet eftersom kollektivtrafik, gator och offentliga platser såsom teatrar och affärer i en stor majoritet av fallen saknar tillgång till handikappanpassning, eller har hjälpmedel installerade som inte fungerar. Trots att regeringen år 2015 skrev under FN-konventionen för “Rights of persons with Disabilities” (och blev därmed det sista land i Europa att göra detta) är de med funktionsvariationer fortfarande en bortglömd minoritet i det Belarusiska samhället.

Trots att motgångarna är många för de med funktionsvariationer finns det dock också tecken på positiv utveckling. För 10 år sedan var det vanligt att ett barn som föddes med en funktionsvariation blev bortlämnad av föräldrarna till en institution, likt hur man gjorde under den sovjetiska eran. Idag är det däremot annorlunda, föräldrar väljer nu oftare och oftare att behålla barnet och det finns specialskolor där de kan studera, dock separerade från andra barn. Om en elev skulle inneha ett flertal funktionsvariationer finns det tyvärr ingen motsvarande skola till det svenska gymnasiet som skulle ha möjlighet att ta emot eleven, vilket gör att deras tillgång till utbildning fortfarande är begränsad.

Det finns dock organisationer som kämpar för att göra Belarus mer anpassat för människor med särskilda behov. “Republican Association of the Wheelchair Users” kämpar varje dag för att förbättra situationen för de med funktionsvariationer och har under de senaste åren anordnat demonstrationer för att upplysa allmänheten om orättvisorna som de utsätts för. Det stora problemet ligger dock hos regeringen som likt vid många andra demonstrationer, tvingar dem att hålla till i utkanten av Minsk där det inte rör sig mycket människor och framkomligheten är svår; detta leder till att de som är rullstolsburna inte alltid kan ta sig till demonstrationen i fråga. Organisationen vittnar om att regeringen tvingar dem att leva kvar i en offerposition där de inte får tillgång till normala liv såsom jobb, skola och fritid, vilket gör att fördomarna kring människor med funktionshinder lever kvar eftersom de inte aktivt kan delta i samhället och därmed också saknar någon som helst form av representation.

Förändringarna och framförallt framgångarna för funktionshindrade i det bortglömda landet Belarus, har sen Sovjetunionens fall skett långsamt och i många fall uteblivit. Ansvaret ligger främst hos regeringen som måste börja ta frågan kring infrastrukturen på allvar och göra landet till en mer lättillgänglig plats för alla invånare, oavsett vilken funktion de besitter. Ett stort steg i rätt riktning har varit att föräldrar till barn med funktionsvariationer nu får bo kvar hemma, jämfört med den tidigare bortlämningen till institut. Tyvärr har landet fortfarande en lång väg kvar att gå för att hela befolkningen ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda och ha möjligheten till en normalt liv.

LÄMNA ETT SVAR