SAMTYCKESLAGSTIFTNING: en presentation och en ingående analys

0
Therese Paulsen

foto: pressbild på Therese Paulsen

Ett förslag på samtyckeslag förväntas läggas fram av regeringens utredare i oktober. Lagen välkomnas av såväl jurister som föreningsaktiva, men få räknar med en större förändring i antalet åtalade eller fällda förövare. Bevisbördan kvarstår och jurist Therese Paulsen menar att rättsväsendet borde börja diskutera alternativa sätt att ge offer för sexuella övergrepp upprättelse.

En samtyckeslag skulle innebära att enbart ”ja” genom ord eller handling skulle räknas som ett uttryck för samtycke till sexuellt umgänge. Inga aktivitetskrav skulle heller ställas på den som blivit utsatt. Detta förändrar den nuvarande lagstiftningen som kräver att gärningsmannen använt hot, våld eller utnyttjat en person som till exempel varit berusad. Som följd diskuteras även att sluta rubricera brottet som våldtäkt, en rubricering som anses förlegad och baserad på myter om vad en ”riktig” våldtäkt är. Förslaget är att istället rubricera brottet som sexuellt övergrepp.

Feministiska juriststudenter, en studentförening som jobbar för att främja genusvetenskapliga perspektiv i den juridiska diskursen, tror att en lag om samtycke skulle bli en tydlig signal från lagstiftaren att sexuella handlingar mot någons vilja inte ska tolereras i samhället.

– En samtyckeslag kommer bättre avspegla vad nog alla skriver under på: sex är bara okej om alla inblandade är med på det, säger Emma Moderato, grundare av Feministiska juriststudenter Uppsala.

Therese Paulsen är jurist vid advokatbyrån Elizabeth Fritz AB och har själv gedigen juridisk erfarenhet av att jobba med sexuellt våld och våld i nära relationer. Utanför advokatbyrån jobbar hon bland annat med den ideella organisationen Uppsala Tjejjour, genom vilken hon erbjuder kostnadsfri rådgivning till brottsoffer. Paulsen ser positivt på en samtyckesreglering av sexualbrottslagen men är tveksam till om det kommer göra någon egentlig skillnad.

– Något som kommer ha större betydelse i sammanhanget är istället en regelring som gör sexualbrott, i synnerhet våldtäkt, till ett oaktsamhetsbrott. Det skulle leda till fler åtalade och fler fällande domar. Även detta diskuteras i den pågående utredningen och jag hoppas verkligen att det genomförs.

I juridiska termer betyder oaktsamhet att någon har handlat på ett sätt som en normalt aktsam person inte hade gjort. Vid sexuella övergrepp skulle det innebära att förövaren skulle kunna dömas för att hen borde förstått att hen tvingade sig till en sexuell handling. Även Feministiska juriststudenter välkomnar en sådan reglering. Det framhåller också att det är viktigt att lagen specifikt innehåller omedveten oaktsamhet.

– Det kommer leda till större rättstrygghet för de utsatta och göra det möjligt att bestraffa straffvärda handlingar som gärningsmannen borde ha insett, men faktiskt inte insåg, säger Emma Moderato.

Oavsett lagändring kommer dock bevissvårigheterna kvarstå. Detta är både Therese Paulsen och Feministiska juriststudenter överens om. Flera våldtäkter sker i slutna rum, med bara förövare och offer närvarande, och lämnar sällan spår av våld eller annan teknisk bevisning bevisning.

– Den som blivit utsatt för våldtäkt hamnar i en ”ord mot ord”-situation varje gång, men vi kan inte heller döma en förövare endast på någons berättelse om vad som hänt – det vore inte rättssäkert. För mig är det viktigt att vi har ett rättssäkert land, problemet är att det då brister i våldtäktsoffrets rätt till rättvisa, säger Therese Paulsen.

Paulsen menar att rättsväsendet borde överväga att utforma en alternativ rättsprocess till den som existerar i dag; en process bättre anpassad till att hantera sexuella övergrepp. Dagens system cirkulerar kring retributiv rättvisa, vilket innebär att fokus är på att bestraffa förövaren genom att få denne fälld. Det gör rättvisa efter sexuella övergrepp svårt eftersom ett flertal fall inte ens leder till åtal. Internationellt finns något som kallas reparativ rättvisa, något som Paulsen menar att Sverige borde bli bättre på att tillämpa. Det innebär att rättsprocessen istället skulle ha sin utgångspunkt i upprättelse för den som blivit utsatt för brottet.

– Enligt undersökningar som finns kring just upprättelse har det visats att det är viktigt att de som blivit utsatta känner att de får tillbaka kontrollen de förlorade under övergreppet, samt att de blir sedda, hörda och trodda. Idag när utredningar läggs ner eller förövare frias ger det ofta den som blivit utsatt känslan av att inte bli betrodd. Jag tror att reparativ rättvisa skulle kunna vara ett sätt att förändra detta, utan att rucka på rättssäkerheten.

Feministiska juriststudenter tar inte ställning till frågan om om reparativ rättvisa men presenterar ett mer skeptiskt perspektiv. De välkomnar försiktigt att ha alternativa vägar till dagens rättsprocess men menar att det bör noteras att det är problematiskt om det skulle innebära att våld mot kvinnor åter görs till en privat angelägenhet, något som ska redas ut mellan förövare och offer.

Att reparativ rättvisa inte åtgärdar grundproblemet – att få förövare döms för de sexuella övergrepp de faktiskt begått – är något som även Therese Paulsen är noga med att understryka.

– För att lagar ska en normativ verkan krävs det att de tillämpas. Att våldtäkt är förbjudet vet vi, men vi vet också att risken att åka fast och att bli fälld är ytterst liten. Därför leder inte lagen till någon normativ effekt. Det finns ingen anledning att ändra ett beteende som inte kommer leda till några negativa konsekvenser.

Därför tycker Paulsen också att det är viktigt att tala om vilka som i störst utsträckning begår sexualbrott – det vill säga män – och hur det går att förändra deras beteende. För att göra detta menar Paulsen att vi måste erkänna och problematisera samhällets machokultur, vilken hon menar i sin tur är sammanlänkad med Sveriges mycket levande våldtäktskultur.

Även Feministiska juriststudenter menar att vi även måste vända oss bortom lagändringar för att få en verklig förändring.

– Det krävs utbildningssatsningar inom rättsväsendet, självrannsakande samtal om vad ömsesidigt sex är och resurser och kompetens till skolor så att diskussioner om sex blir en naturlig del av undervisningen, avslutar Emma Moderato.

LÄMNA ETT SVAR