En av tusen historier om miljontals kvinnor

0

Hon hade varit gift med sin make i över tio år. De hade barn, hus, gemensamma vänner, arbetsplatser bara hundra meter ifrån varandra. I staden de levt i betraktades de som en enhet. De var varandras liv.

Hon såg ingen klarhet i varför han började skrika så våldsamt mot henne. I början var det för att hon ville resa med sina vänner, utan honom. För att hon ville avancera i karriären och spendera färre timmar hemma och fler timmar på kontoret. Hans humör svängde om, blev grått, blev kolsvart.

Till en början försökte hon argumentera; varför känner du såhär? Vad kan vi göra för att lösa situationen? Alla svar hon fick var tomma, fruktlösa. De ledde henne slutligen till en omförhandling: kanske behövde hon inte en befordran i år. Kanske inte heller en tripp med tjejerna till Malaga.

Han började klaga på hennes kläder. Varför klädde hon upp sig? Ville hon attrahera hennes nya, manliga, kollegor? Varför besökte hon sin mamma så ofta? Var inte han centrum i hennes liv – hennes barns far, hennes själsfrände? Så hon slutade. Hon var omedveten om den skada hennes liv tog, hur hennes självständighet minimerades.

När det första slaget kom var hon krigslysten. Han hade tidigare aldrig höjt ett finger mot henne. Hon packade väskorna. Hon packade barnens väskor. Flykt, snabbt igenom staden. Det spelade ingen roll vem som såg henne och hennes blåtira i natten.

Ångest, ångest, han hade så mycket ångest! Han uppvaktade henne som i början av deras förhållande. Han var ledsen för vad han gjort mot henne, han hade aldrig gjort så innan, skulle aldrig göra så igen. Han tog igen all det känslomässiga ansvar i förhållandet som han tidigare struntat i. De började om. Vände sig till den psykiatriska vården. Förbättringar, förändringar.

En dag hade hon jobbat över. Han stod vid ytterdörren, med en kniv i handen. “Nästa gång” sa han, med kniven synlig. I rädsla över vad som skulle hända hennes barn om hon valt att gå, gick hon in i huset. Från den dagen körde han henne hem och till jobbet varje dag. Ofta, var hennes armar blåa under skjortan. Hon tänkte att det skulle bli bättre, att han skulle förändras om bara hon lyssnade bättre på honom. Han skulle inte skada henne mer, för han älskade henne. Vem som helst kunde vara benägen till våldshandlingar under den stressen han berättade att han levde i, tänkte hon i sin ensamhet. Alla vänskaps- och familjerelationer hon haft förutom till honom och hennes barn, var för länge sedan klippta av hans begär.

När hon dog blev hon en siffra i statistiken över en av de som mördats i Sverige av någon den varit i en nära relation i. Hon blev ett exempel på vad som händer när kvinnor “så dumt” vänder och går tillbaka till männen som plågar dem. Hon blev tystnaden – tystnaden över processen som sker när kvinnor mördas av sina män. Det börjar aldrig med en pistol. Det börjar med önskemål – att begränsa henne, göra hennes liv litet så att det alltså består av mannen ifråga.

Isolera henne tills hennes enda utväg är våldets händer. Få henne att känna sig värdelös, liten, skamfull även framför parets egna barn.

Den här veckan lyfter Femt!den våld i nära relationer. Det kan te sig på olika sätt, i olika former av tortyr, och tystnaden är en del av det. Skamläggandet av den som stannar och inte den som slår är en annan. Vi måste prata högre, jobba hårdare. Följ oss, dela, sprid vårt budskap. Gör det för:

Agneta Andersson, Agneta Arvidsson, Alexandra Fossmo, Alexandra Savic, Alice Larsson, Amalia Biro, Ann Nylund, Anna Feldt, Anna Gröndahl, Anna-Lisa Johansson, Anne Karlsson, Annelie Bäckström, Annelie Kåberg, Annica Dahlqvist, Annika Stridsberg, Antonella Zoltan, Arjetta Beciri, Baan Jakob, Barbro Bäckström, Beatrice Fredrixon, Birgitta Lagerqvist, Blazenka Sambar, Britt-Marie Frisk, Candra Eklund, Carla Saado, Charlotte Andreanszky, Clara Hermelin, Delia Björklund, Elin Falk, Elisabet Persson, Ellinor Galerius, Emma Cardell, Eva Andersson, Eva-Lott Karlsson, Eva-Marree Smith Kullander, Fatemeh Daneshfar, Frida Stenberg, Grace Nakazzi, Gunilla Andrén, Hanna Widmark, Haydee Sandström, Helena Thölix, Helle Christensen, Inger Nystedt, Irena Kostic, Jaanika Mölder, Jennifer Andersson, Jenny Andersson, Jenny Jungbäck, Jenny Tiger, Joanna Tuchewicz, Johanna Puolosmäki, Julia Iriminku, Karin Andersson, Karin Lundström, Kim Hedberg, Klara Reinholdsson, Lena Garbom, Lena Olausson, Liisa Tassia-Darung, Lillemor Nordvall, Linda Sidén, Lisa Löf, Lisa Persson, Lotta Andersson, Maj Eriksson, Malin Westerberg, Mari Larsson, Maria Andersson, Maria Domingues, Maria Elena Robles Silva, Marie Samulesson, Marika Kharebava, Marita Vaaro, Maritha Mäkelä, Maud Johansson, Melissa Nordell, Merja Hekkala, Mikaela Strandberg, Nathalie Johansen, Nathalie Rönnqvist, Oriana Dines, Radmila Subosic, Ros-Britt Olsson, Siv Lundin, Solveig Silverhoff, Susanne Ahl, Susanne Hasselsjö, Susanne Siberg, Tarja Köngås, Tatiana Shah, Tubay Mavi, Ulla-Britt Storskrubb, Ulrica Högman, Ulrika Andersson, Vatchareeya Bangsuan, Veronica Eriksson, Veronica Norstedt, Veronica de la Fuente Farias, Winrose Njoki Ngaraiga, Zane Prieditis, Zenia Lindberg…

…och oräkneligt många fler, som mördats av människor som påstått sig älska dem. Må vi aldrig glömma er, och må vi aldrig förlåta systemet som misslyckats i att skydda er.

LÄMNA ETT SVAR