Säg ifrån!

1
”Man ska kasta sten på pojkar” ropade han efter oss. Vi fnissade glatt medan vi sprang ut på gården för att leka. Det vi inte förstod då var allvaret i vad han faktiskt sa, men det var något vi skulle komma att lära oss under uppväxtens kommande år. Vi skulle få lära oss att det enda rätta var att kasta sten på pojkar.

När jag var fyra år gammal bevittnade jag min mamma springa ut på balkongen och skrika efter min biologiska pappa. Han hade åkt hela vägen ifrån sitt hem för att lämna ett brev i hennes brevlåda. Ett brev fyllt av hat och skuldbeläggande. Jag var fyra år gammal och bevittnade min mamma skrika min pappas namn på balkongen medan han gick längre och längre bort utan att vända sig om. Han tände en cigg och gick vidare. Jag var fyra år gammal och fick ligga och trösta min då 22-åriga mamma för att hon en gång i tiden gick på dejt med ett svin som inte kunde låta henne vara. Strax därefter skulle vi alla tre låtsas som om ingenting hade hänt, tills nästa gång han skulle lämna mig hos min mamma efter att ha spenderat dagen med mig och sin flickvän. I trappuppgången kallade hans flickvän min mamma för fula ord och hon tvingade honom att välja mellan; henne eller mig – han valde sin flickvän. Min mamma skrek hans namn så att det ekade i trappuppgången.

Jag var nio år gammal första gången jag blev catcalled. Jag gick hem ifrån skolan med en ryggsäck fullpackad med läxböcker när en bil körde förbi med en stor grupp vuxna män. Den ena stack ut sitt huvud, busvisslade och skrek att jag minsann hade den sexigaste röven han någonsin hade sett. Nio år gammal. Jag minns att jag blev rädd och sprang de sista metrarna hem, för jag visste ju att män är farliga (varför skulle man annars behöva kasta sten på dem?). Jag var också ungefär nio, tio år gammal när en släkting blev friad från fängelset för misshandel av sin flickvän. Något han sysslat med under flera års tid, under samtliga romantiska förhållanden han haft, men aldrig blivit ditsatt för, förrän nu. Jag var också nio år gammal första gången jag insåg att män i min närhet började titta på mig som om jag var någon de kunde tänka sig att göra något förbjudet med. Jag tror de tyckte att det var okej, eftersom jag redan då hamnade i ett sent stadie av puberteten och lagom till sommarlovet och på tioårsdagen skulle få min mens. De ansåg att jag var redo nu. Mogen. Fullvuxen. Nio år gammal. Jag vågade inte längre.

Jag var tretton år gammal och en snubbe frågade om jag ville hångla. Jag skakade på huvudet men han tryckte ändå ner sin tunga i min hals. Han frågade om jag ville göra något mer och jag sa nej. Jag sa nej. Men det hände ändå. Och blev jag blev fjorton år gammal och en kille som påstod sig vara kär i mig stod utanför min mamma sent på kvällen och skrek att jag var en jävla hora. Jag var tonåring och såg mitt familjehem rasera medan mamma satt på golvet i tvättstugan och grät hysteriskt medan min styvpappa gick omkring och slog argt på saker för att de bråkat. Och jag växte upp med vetskapen om familjemedlemmar som fysiskt och psykiskt misshandlat, våldtagit fruar och barn och syskon. Jag växte upp i ett hem som länge bar på en skam över män som var as. Jag växte upp med lärare som förklarade att jag inte kunde visa upp hur dåligt jag mår, som bad mig gömma mina ärr. Med män som tittade, tog för sig, inte kunde ta ett nej.

Jag vet att väldigt många vill säga att alla män faktiskt inte är farliga. Att det är en väldigt liten del av alla män som faktiskt utför allt detta ont – som om det faktiskt enbart vore ett problem ifall alla män utförde allt detta ont. Som om det inte är ett problem om det inte gäller alla män. Men vet ni om att 98% av alla sexuella brott sker av män? Att det i stort sätt är farligare för en kvinna att befinna sig med en man i sitt eget hem snarare än utomhus? Att när en kvinna våldtogs av sin läkare i en operationssal så frågade de ändå vad hon hade på sig? Att en kvinna blev våldtagen och allt media skriver om är hur duktig elitsimmare våldtäktsmannen är? Eller hur flera män friades efter en gruppvåldtäkt för att hon inte kunde se om alla varit aktiva eftersom lampan var släkt eller hur en man friades trots att kvinnan skrikit nej under hela akten. Det här handlar faktiskt om alla män. För mönstret är män.

Egentligen är knepet rätt så jävla enkelt för att bli av med anklagelserna: säg ifrån. Ser du något sexistiskt ske? Säg ifrån. Ser du en kvinna bli våldtagen i publikhavet under en konsert? Säg ifrån. Gör något. Sätt ner foten. För det här är våra liv – och även om inte alla män utför dessa handlingar så kommer alla kvinnor någon gång under sina liv att bli utsatta för mäns våld.

Antingen tar ni ansvar –
eller så kommer ni snart få den där jävla stenen i nyllet.

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR