Påfrestningarna av asylprocessen – påfrestningar för den psykiska hälsan

0

Föreställ dig att du nyss kom hem från skolan alldeles trött och hungrig, och bara längtar efter att få kasta dig i din sköna, trygga säng. När du kommer in i huset så möts du av din familj som i panik och hysteri säger åt dig att packa dina saker för att ni måste fly. Tänk dig att du just nu i detta ögonblick lämnar allt, dina egendomar, ditt hus som du växte upp, din hemstad där dina barndomsminnen utspelar sig och ditt land där alla dina släktingar bor. Det är svårt att sätta sig i den situationen men detta är verkligheten för många och det är sådana här upplevelser som kan lämna emotionella ärr.

Processen att fly sitt land blir en väldigt sårbar och påfrestande tid i ens liv.

  • I första stadiet, premigration, så måste du göra valet. Valet att lämna alla dina materiella saker, ditt hus och kanske till och med dina föräldrar.
  • Det andra stadiet, flykten, är väldigt riskfyllt och kostsamt. Du kan befinna dig i flera månader i flyktläger under svåra förhållanden. Enligt socialstyrelsen så sker det ofta övergrepp på barn och kvinnor när flykten är långvarig.
  • Det tredje stadiet, postmigration, har du kommit fram till värdlandet men lever i osäkerhet för du vet inte om du får stanna eller inte. Under asylsökandet så växer rädslan för utvisning. Man kan få leva i ovisshet i flera månader eller år.

Enligt socialstyrelsen så är det mellan 20 och 30 procent av asylsökande flyktingar som lider av psykisk ohälsa men inte alla som fått en psykiatrisk diagnos. Många har kontakt med primärvården men inte med specialistpsykiatrin. Socialstyrelsen skriver också att det är vanligt bland flera kulturer att stigmatisera människor med psykiska sjukdomar och att det kan vara anledningen till att inte så många tar kontakt med specialistpsykiatrin. Varför dom ska ta kontakt med specialistpsykiatrin är för att många aktörer inom sjukvården har begränsade kunskaper om migrationsprocessen och asylprocessen.

Psykisk ohälsa är något som drabbar många människor men tyvärr så finns det ändå ett stigma kring detta. Stigmat som gör dig generad av att gå till doktorn eller som får dig att undra “Vad kommer andra att tänka och tycka om mig?”. Det är detta som gör att folk inte söker hjälp för sina problem. Ett annat problem är att i dagens samhälle så ser vi inte psykiska problem kan vara lika farliga som fysiska problem. Om vi har ett brutet ben, en vrickad fotled eller ett skrapsår så vet vi hur vi ska ta hand om det men vet vi när vi ska söka hjälp för vårt inre?

Det är viktigt att man söker hjälp. Var inte rädd för stigmat. Du kanske känner att ingen kommer att förstå dig men du måste förstå att du skadar inte bara dig själv utan folk omkring dig också. Om du har en kompis eller släkting som lider av emotionella ärr uppmana dom att söka hjälp. Det är svårt att sätta sig i deras situation men vi kan hjälpa varandra ändå.

LÄMNA ETT SVAR