FEMTIDEN MÖTER: Siarhei Androsenka

0

Det är en varm sommareftermiddag i slutet av Juli som jag träffar min vän Siarhei Androsenka utanför Hornstull tunnelbanestation. Efter att misslyckats med att hitta ett queercafé som en gång i tiden legat vid Hornstulls strand sätter vi oss på kafékedja på Hornsbruksgatan. Han beställer en svart kopp kaffe, ett betydligt mer vuxet val än min iskaffedryck med smak av karamell. Om det hade varit ett av våra vanliga möten skulle tonen vi haft mot varandra varit betydligt mer lättsam med mycket skratt och dåliga skämt, men idag är den betydligt mer seriös eftersom vi båda vet allvaret i det vi ska prata om. Vi ska prata om att tvingas fly från sitt hemland på grund av sin sexualitet, vilket var det Siarhei och hans pojkvän Aliaksei tvingades göra för ett par år sedan. Båda två kommer från Belarus, ett land som även brukar kallas för ”Europas sista diktatur” som styrs av diktatorn Lukasjenka, en man som upprepade gånger har uttalat sitt förakt mot människor med vad han anser en avvikande sexualitet.

Belarus är inte en demokrati som här, säger Siarhei och fortsätter sen: – Jag jobbade för en organisation som heter GayBelarus, men vi fick inte registrera oss som en intresseorganisation på grund av att vi drev frågor som rörde HBTQ och mänskliga rättigheter, trots att man måste registrera sig enligt lagstiftningen. Det tvingade oss att bli en olaglig förening och blev ständigt nekade tillstånd för demonstrationer Vi valde att ändå anordna sammankomster och under Minsk Pride 2010 blev 12 personer inklusive jag arresterade, och sju stycken fick stanna i häktet i två dagar. Jag behövde bara stanna i några timmar och fick svara på frågor om vad våra planer var för Pride och hur vårt program såg ut, efter det fick jag gå men mina vänner som tvingades stanna blev trakasserade av polisen och andra personer i fängelset och det fortsatte efter att de blivit släppta.

Siarhei berättar om hur han blev arresterad 2011 under en demonstration för demokrati och mänskliga rättigheter och polisen bland annat bet honom ett flertal gånger, trots att han sökte hjälp hos en åklagare för att försöka anmäla polismannen i fråga fick han ingen hjälp.  Det är en typiskt behandling av aktivister som förespråkar mänskliga rättigheter. Men GayBelarus fortsätter att växa och i takt med att organisationen får mer uppmärksamhet från media och utländska ambassader och politiker ökade polisens och statens intresse för GayBelarus, framförallt på grund av deras öppna kritik mot staten och dess ledare. Under 2013 var HBTQ-frågor ett populärt ämne och organisationen hade blivit större med flertalet anställda och talespersoner, vilket inte var populärt hos regeringen som aktivt började arbeta mot HBTQ-rörelsen och mot GayBelarus.

– Under Januari och Februari 2013 var det nästan 15 polisräder mot tre gayklubbar i Minsk. De kom nästan varje helg fast det rörde sig om bara vanliga människor som ville dansa, klubbarna var inte förenade med någon politisk demonstration En gång arresterade polisen cirka 50 personer i Minsk, en annan gång kom polisen och tvingade killarna att rada upp  sig med ansiktet mot väggen och kvinnorna fick göra samma sak mot motsatt vägg och så gick poliserna runt och tvingade dem att svara på vad de gjorde här på en gayfest. Det här var hemskt för många av personerna på festen, för många är inte öppna med sin läggning och polisen kunde kontakta bland annat universiteten de studerade på om elevens sexuella läggning och se till att lärarna skulle prata med den personen i fråga.

Början av 2013 är en period som det händer mycket för Siarhei. När han åker på konferens i Polen och kommer hem igen konfiskerar den Belarusiska gränspatrullen hans pass, tvingar in honom i ett litet rum där han måste svara på frågor om exakt vad han har gjort utomlands, samtidigt som de genomsöker alla hans saker och tvingar av honom kläderna. Passet fick han vara utan i en månad, men när han en tid senare åker till Vilnius och kommer tillbaka upprepas samma procedur men nu behåller de passet i nästan tre månader vilket leder till att Siarhei missar sin chans att resa till USA på en stipendium han blivit tilldelad.

Polisen fortsätter att förfölja Siarhei och hans pojkvän Aliakseis i sex månader. Bland annat kommer till deras lägenhet upprepade gånger i Minsk och ställer frågor, pratar med deras grannar och frågar om de vet om att de är ”bögar”. Till slut blir även Siarhei och Aliakseis hyresvärd kontaktad och de får fem dagar på sig att flytta ut. Polisen kom även hem till Siarheis mamma och övriga familj, vilket satte Siarhei i en väldigt svår situation som tärde på hans psyke.

Vi flyttade hem till Aliakseis hemstad och till hans familj, men polisen kom dit och tvingade alla att visa upp sina pass. Då förstod vi att de hade spårat oss genom våra telefoner, så vi stängde av dem och bestämde oss för att åka till Moskva.

Nu påbörjas en process där Siarhei och Aliaksei flyttar runt i Europa. Först kommer de till Sverige men bosätter sig även i andra länder, ibland i flera månader men även i bara några veckor. De hör från deras vänner som är kvar i Belarus att de blir inkallade på förhör hos polisen, där frågor ställs om Siarheis planer och om han tänker komma tillbaka till Belarus.  Siarhei och Aliaksei bestämmer sig för att inte återvända och i December 2013 kommer de tillbaka till Sverige igen och påbörjar en asylprocess i Januari 2014, först hanteras deras fall som två separata eftersom Siarhei har ett visum medan Aliaksei saknar ett. Under flera månader lever de därför i rädsla över att han kommer att bli skickad till ett annat land för att söka uppehållstillstånd där.

Det var en väldigt jobbig period eftersom vi inte visste om Aliaksei och jag skulle få vara tillsammans, men efter några månader beslöt de att klassa oss som en familj eftersom vi har bott ihop så länge och slog ihop våra fall.

Det dröjde två år med flera avslag innan de äntligen fick positivt besked; De skulle få stanna i Sverige.

Vi ser Sverige som vårt nya hemland och vi vill inte åka tillbaka till Belarus. Här är vi säkra och kan ha en framtid. Just nu är min dröm att lära mig ordentlig svenska, studera statsvetenskap och få fortsätta jobba med mänskliga rättigheter.

Det är lätt omtöcknad som jag stänger av min inspelningsfunktion på telefonen när intervjun är klar. Siarhei har delat med sig av en lång och hemsk historia, vars alla detaljer jag tyvärr inte har tillräckligt med tecken för att kunna återberätta fullt ut. Min iskaffe är sedan länge uppdrucken och jag har istället en chailatte medan Siarhei är inne på sin andra kopp kaffe. Vi har nu istället börjat planera inför vår medverkan i Prideparaden där vi ska gå med föreningen Sveriges Belaruser, men i mitt bakhuvud påminns jag ständigt om min väns kamp i hemlandet om att få ha rätten att vara den man är. Han är tvingats fly från ”Europas sista diktatur” och jag är så tacksam för att jag har fått träffa honom, men mina tankar och böner går också till alla som är HBTQ+personer som lever kvar i länder där de saknar de grundläggande mänskliga rättigheterna. De finns över hela världen och vi som kan måste ta på oss ansvaret att hjälpa dem.

LÄMNA ETT SVAR