Varför var det ens en grej att de behövde komma ut?

0
Huge Pride Flag

För några år sen besökte jag min mamma på sjukhuset. Det var ingen fara med henne, hon hade genomgått en liten operation och behövde bara vila. När jag kom var även min moster där och vi satte oss och småpratade. Under samtalet frågar mamma mig om jag har pratat med min ena lillebror nyligen, ”hmm… nej, vi pratade lite här om dagen…” svarar jag och vi fortsätter prata om vardagliga saker. Mamma frågar igen efter en stund om jag pratat med honom och om han sa något särskilt när vi pratade.

Eftersom hon verkade så angelägen förstår att hon fiskar efter något särskilt. Jag blir orolig, har det hänt något? Undrar jag. Mamma vill inte svara utan ger ett något svävande svar. Jag tänker att han gjort något dumt, har han hamnat i problem, döljer mamma något för mig? Jag frågar igen och då säger mamma, med väldigt allvarlig röst, ”han är gay”. Jag börjar skratta högt av lättnad och av att mammas dramatiska röst kändes lite malplacerad om hon bara skulle berätta att min lillebror kommit ut.

Mamma frågar mig om jag visste om det, jag svarar ärligt ”nej, han har aldrig sagt det, men jag antog det eftersom han aldrig pratat om kärlek eller så…”. Min lillebror var runt 19 vid den här tiden och jag misstänkte att han måste varit kär eller haft en flört någon gång men valt att inte berätta av en anledning. Ett tag efter detta kom även vår andra bror ut. Denna gång fick jag veta det genom honom och utan dramatiken av mammas allvarliga röst eller av att vara på sjukhus. Jag minns att de, mina bröder hade pratat sinsemellan och min ena bror hade sagt till den andre att han kunde berätta för mig för att jag inte brydde mig. Det var alltså okej att berätta om sin läggning för mig. Jag blev förstås glad. Jag vill ju vara systern som alla mina syskon kan berätta allt för.

Men så slog det mig, varför var det ens en grej att de behövde komma ut? Varför behövde de ens fundera över vilka personer de kunde prata med och vilka de inte kunde prata med? Jag har inte pratat med mina bröder om hur de kände och tänkte kring sin kärlek till andra killar och hur de kände kring att prata med oss i familjen, men jag önskar att det inte gav er magont eller nervositet, även om det troligen var så.

De flesta människor ser sig som öppensinnade och toleranta och många är det också, men varje år polisanmäls flera hundra hatbrott och de som inte anmäls är troligen många, många gånger fler. Det är framför allt brott med främlingsfientliga och/eller rasistiska motiv som anmäls, på plats nummer två över anmälda hatbrott kommer brott där motivet är sexuell läggning. I 58 procent av hatbrottsanmälningarna var personen som begick gärningen obekant för den utsatta.

Jag tänker på min familj och min släkt. Vi är en brokig skara personer, alla med sina egenheter och alla med mycket humor. Vi är en varm släkt, vi hjälper varandra och  det finns fantastiskt mycket kärlek, men är vi så himla öppna egentligen? Ingen i min familj eller släkt skulle beskriva sig som en person som har svårt för det som avviker ifrån normen och absolut ingen i min familj skulle kalla sig själv homofob, men något var det uppenbarligen som gjorde att det inte var självklart att prata om sin kärlek.

Oavsett om det är saker vi sagt, gjort eller sätt vi betett oss på så har vi skickat signaler om att man överhuvudtaget har behövt komma ut. Jag önskar att det aldrig varit så och att mina bröder inte behövt fundera på vem som var okej att berätta för och vem de skulle vänta med.

LÄMNA ETT SVAR