Tio över ett: en gripande roman om psykisk ohälsa och kärlek

0

Ann-Helén Laestadius fick i år mycket uppmärksamhet för sin senaste ungdomsbok Tio över ett (Rabén&Sjögren), som nyligen vann årets Augustpris för bästa Ungdoms- /barnbok. Boken behandlar flytten från Kiruna, ett beslut som är mycket kontroversiellt och som ofta glöms bort av resten av Sverige. I Tio över ett beskrivs en tragisk kärlek till Kiruna; hela kvarter och byggnader ska rivas men bara en liten del av dessa ersättas. Vem tar hand om känslorna när en hel stad flyttas?

Ann-Helén Laestadius är både journalist såsom ungdomsboksförfattare, tidigare känd för hennes böcker om den samiska flickan Agnes (”SMS från Soppero”, ”Hitta Hem”). Hennes ungdomsromaner har alltid haft en personlig förankring; hennes erfarenhet som same boende i Stockholm ledde till ”SMS från Soppero” (Rabén&Sjögren, 2007) och dess tre uppföljare. Laestadius växte också upp i Kiruna, på just Brommsgatan, som ska rivas. På Göteborg bokmässa i år sade hon bland annat såhär:

”Kiruna, såsom Soppero där jag har växt upp, är alltid i min själ och hjärta. Därför är denna stadsflytt något som gör mig vemodig. Vad är minnen när allt försvinner iväg?”.

Tio över ett, i Laestadius egna ord, handlar om en tonåring vars ångest och rädsla för förändring förnekas av vuxenvärlden. Maja, som bor på Brommsgatan, vaknar varje natt tio över ett. Hon tror inte helt på vad de vuxna säger: att flytten kommer att ske innan hälften av Kiruna rasar. Hon har förberett ett akutpaket med kläder och ficklampor, och väntar på skakningarna som kommer från gruvan varje natt, livrädd för att en olycka ska ske. På dagen försöker Maja balansera mellan sin förälskelse i hockeykillen Albin, den jobbiga nyheten att hennes barndomsvän ska flytta till Luleå, och den eventuella stadsflytten hela Kiruna ska göra.

När det kommer till Laestadius författarskap i helhet kan man se två återkommande teman i hennes senaste roman: miljöromantik och synliggörande av de nationella minoriteterna. I boken SMS från Soppero beskrevs just Soppero så detaljrikt och med sådan kärlek att man blev som förälskad i byn, även om man aldrig själv besökt platsen. I Tio över ett använder Laestadius hennes talang för miljöbeskrivningar för att ge ett komplicerat och laddat kärleksbrev till Kiruna; med en kärlek som är enorm och samtidigt hopplös. Ett kärleksbrev till en stad som är så stor och vacker, men som Maja inser, håller på att försvinna. Genom Maja ser läsaren den vackra, mångsidiga och livfulla staden fylld med minnen- både personliga och historiska. Genom Majas berättarröst väcks en total förståelse för det som Sverige kommer att förlora; inte bara Kirunaborna, utan hela Sverige kommer att förlora ett av de nog finaste ställena i landet. Genom att beskriva det vackra och gamla Kiruna, ifrågasätts fokuset på storstäder, som Stockholm, vilket ger romanen en intressant politisk synvinkel samtidigt som hon skildrar en personlig historia. Maja är livrädd för att allt ska rasa, men samtidigt vill hon inte flytta. Hon åker runt staden och filmar allt för att dokumentera det som försvinner och känner stark maktlöshet över att ingen verkar förstå det hon förstår: att staden kommer upplösas.

Romanen skildrar en intressant kärlekshistoria mellan Maja och Kiruna. Detta är helt unikt och skiljer sig från allt annat jag läst. Historien om en ungdom som älskar sin stad, men är rädd att den kanske ska ta livet av henne om hon stannar. Viljan att bli kvar samtidigt som hon tvivlar på om det är rätt. Laestadius språk har blivit bara bättre och bättre för varje roman hon skrivit. Aldrig tidigare har hennes språk varit så rikt, livligt och sofistikerad.

Som same själv inser Laestadius att identitetssökande har spelat en viktig roll inom hennes romaner, och därför syns de fem nationella minoriteterna starkt i hennes böcker. I SMS från Soppero beskrivs både samiskt liv i Stockholm såsom i Soppero (samt rasismen samer möter), och även i Tio över ett tillhör Majas familj den Mäenkieli-talande minoriteten, samtidigt som det syns både finsk- och samisktalande karaktärer i bakgrunden. Laestadius böcker riktar strålkastarna mot folkgrupper som oftast glöms bort inom svensk litteratur, vilket är fantastisk. En annan styrka är den tonsäkra beskrivningen av Majas vänskap med Julia, hennes vän sedan barndomen, ännu en relation hon kommer att förlora.

Tio över ett behandlar också Majas växande psykiska ohälsa. Maja förlorar mer och mer sömn i samma takt som tiden går, och till sist får hon en panikattack i skolan. Det går inte att diskutera den här aspekten utan att avslöja handlingen, men en sak som är otroligt viktigt som Laestadius gör är att hon normaliserar terapi. I Tio över ett ser, ser man genom Majas ögon, att de vuxna omkring henne inte ser något värde i terapi och psykiatri, och språkbruket som används för att beskriva personer som går i terapi är nedsättande. Men efter Majas panikattack börjar hon besöka BUP vilket leder till framsteg för Maja. Det är otroligt bra att Laestadius ärligt skildrar hur mycket psykofobi fortfarande finns i Sverige. Detta samtidigt som hon normaliserar terapi och visar hur viktigt och bra det är att söka hjälp. Av egen erfarenhet kan jag styrka hur viktigt det är att ungdomslitteratur skildrar dessa sammanhang.

Boken är dock inte felfri. Majas kärlekshistoria med hockeykillen Albin lyckas inte hålla intresset uppe, speciellt när boken redan är fylld med så mycket annat. Man upplever aldrig någon kemi mellan karaktärerna och de verkar inte ha någonting gemensamt. Intresset för den andra personen kommer bara från ett håll, vilket ger en känsla av stor obalans i relationen.

Avslutningsvis vill jag bara nämna att trots de ovanstående bristerna, så är Tio över ett en mycket intressant och gripande bok som även vuxna kan lära mycket av. Boken skildrar den komplexa politiken runt Kirunaflytten på ett ärligt sätt som ger romanen en mycket sofistikerad ton. Det är viktigt att prata om det som pågår i Kiruna och vet man inte något om vad som händer rekommenderar jag att man läser denna bok. Det är många liv som förändras i och med denna flytt, och med all politik och byråkrati glöms Kirunabornas känslor och tankar lätt bort.

LÄMNA ETT SVAR