En vet inte alltid bäst själv

0

När jag var liten trodde jag att kungen var en ‘supermänniska’ som var mycket smartare än alla andra. Jag trodde också att mina föräldrar skulle vara mentalt trettio år äldre än mig för alltid (chocken när jag insåg att det inte var så) och att tomten fanns.

Jag trodde också ganska länge att landets alla politiker kunde allt om det mesta och att det var därför de fick bestämma så mycket. Denna bild har under åren vittrat sönder som resultat av diverse olika variabler, inte minst media som med jämna mellanrum publicerar listor på politikernas resultat på högskoleprovet, antal plockade HP-poäng och gymnasiebetyg. De kan stoltsera mer eller mindre men det verkar som att de är precis som vilka människor som helst.

I och med detta (rätta mig om jag har fel, politiker) och att en kan få komma att jobba med vilka frågor som helst i sitt politiska uppdrag är jag väldigt glad över det remissystem som används idag. Detta innebär att om regeringen ska fatta ett beslut kan den be organisationer som har kompetens i frågan att undersöka eventuella konsekvenser av beslutet och sedan råda regeringen att avstyrka eller rösta igenom det. En typiskt bra grej för att säkerställa att vi är kvalificerade nog att fatta beslut och en typiskt bra grej med tanke på att alla politiker inte kan veta allt om allting.

Remisser skickas alltså ut, bearbetas och regeringen mottar remissvar. När asyllagstiftningen röstades om i juni detta år hade regeringen mottagit just ett sådant från bland annat Sveriges Psykologförbund som förkastade förslaget. De beskrev varför det nya förslaget inte var förenligt med mänskliga rättigheter och vilka extrema konsekvenser vi skulle kunna förvänta oss av en sådan lagstiftning. Kompetensen sa nej, politikerna sa trots detta ja.

När politikerna röstade ja kände jag för att skrika ”RIDÅ!!!” och begrava mig själv. Beslutet betyder död för de som flyr men också att det är läge att starkt ifrågasätta vårt eget politiska system eftersom vi uppenbarligen brister i att ta vara på kunskap på det politiska spelbrädet. Att bli politiker har varit en vag dröm i periferin för mig, men att vara det innebär ett stort ansvar. Lite som när en gick i femman och fick vara i musiksalen på rasten med brasklappen att ”med frihet följer ansvar”. För våra politiker innebär det bland annat att upprätthålla och värna om mänskliga rättigheter.

Ett tungt uppdrag som jag inte skulle ta utan att veta att det finns stöd och input att få där min kunskap brister. Att en till exempel kan skicka en remiss och få vägledning för jag hade, till skillnad från många utav dagens beslutsfattare, inte velat stå där med blod på händerna och som en del av vår skamliga historieskrivning. Idag skickas remisser ut, men svaren negligeras lik förbannat. Men kära politiker, om ni inte tänker lyssna på de med en femårig yrkesutbildning utan tycker er veta bättre, föreslår jag att ni skaffar den utbildning ni behöver för att fatta besluten. Det är faktiskt ert ansvar.

LÄMNA ETT SVAR