Att leva med agorafobi

0

Det är början av april och jag står på tunnelbanan i morgonrusning. Vagnen är full av människor och tåget står still mellan två stationer medan föraren väntar på att tåget innan ska köra vidare. Redan innan jag gick på tunnelbanan har jag peppat mig själv med tankar som: ”Du fixar det här! Tänk bara på att andas lugnt och slappna av i axlarna” för att våga gå på.

Jag ser mig om och överallt står folk i sina egna tankar. Jag känner mig orolig och testar att flytta mig lite, en kvinna tittar slött på mig och återgår till sin telefon. Tunnelbanan står fortfarande still och allt är tyst. Jag vet inte om det gått 5 sekunder eller 5 minuter men det känns som en evighet, en evighet jag inte klarar av. Mina ben börjar darra lite och sen sådär ordentligt.

Jag försöker byta ben och lugna mig men tankarna flyger: ”Jag kommer att få panik, jag klarar inte av det här, tåget måste börja rulla snart, jag orkar inte!” samtidigt som mitt rationella jag försöker varva tankarna med ”Andas lugnt, tåget åker snart, det är ingen fara”. Pulsen ökar, den är snart maxad och jag känner hur hjärtat slår så hårt att det antagligen syns genom kläderna. Jag känner mig yr och illamående och jag börjar hyperventilera.

Jag hyperventilerar högt så att tjejen bredvid mig undrar hur jag mår. Jag försöker säga något mellan mina ljudliga inandningar medan en kille bakom mig också frågar hur det är. Killen säger åt en av de obrydda passagerarna att flytta på sig så att jag kan sätta mig på den platsen. Jag sätter mig ner och försöker lugna mina andetag. Huvudet känns som att det flyter omkring och jag känner mig förvirrad. Jag andas djupa andetag. Ingen pratar. Jag håller mig hårt i sätet och lyckas efter en stund att lugna mina andetag. Hjärtat återgår till att slå i vanlig takt men jag känner mig omskakad. Tåget rullar vidare och jag går av vid nästa station, fast jag egentligen ska åka tre stationer till. Jag sms:ar min pojkvän och gråter.

Jag har haft panikångest sen jag var 13 år. Efter att ha haft panikångest i några år fick jag agorafobi i övre tonåren. Diagnosen fick jag inte förrän för två år sen. Agorafobi kallades förut torgskräck, men det har egentligen inte så mycket med torg att göra. Agorafobi är rädslan för att befinna sig på platser där det det upplevs som svårt (fysiskt eller socialt) att ta sig ifrån ifall man får en panikattack. För mig har det inneburit att jag undvikit bland annat att åka tåg, flyga, åka bil, fika, äta på restaurang, stå i kö, gå till mataffären, prata inför folk och även äta mig ordentligt mätt eftersom känslan av mättnad ibland kan skapa visst illamående – något som för mig triggar igång ångesten.

Jag har alltid varit en person som inte är rädd för att prata med nya människor, jag har varit spontan (ibland så spontan att jag gjort saker jag sedan ångrat) och bekväm i de flesta sammanhang – men min ångest har gjort mig orolig och nervös.

Att leva med agorafobi är energikrävande. Att ständigt behöva utmana sig till att vara i situationer som ger en panikattacker eller stark ångest kräver förutom mod också uthållighet. Trots det har jag aldrig känt mig så feg som när jag haft ångest – och jag har skämts över hur jag känner. Lika mycket energi jag lagt på att våga gå till mataffären trots att det innebär att kroppen reagerar med stark ångest har jag lagt på att inte visa för vänner, familj, kollegor, klasskompisar och främlingar hur jag känt i situationen. Min största rädsla har varit att de ska tycka att jag är svag, irrationell eller att jag håller på att bli galen.

Jag har nu haft ångestsyndrom längre än jag inte haft det och trots att det innebär att leva med oro som räcker åt ett helt lands befolkning, så har jag en del att tacka ångesten för. Att ständigt vara beredd på att ett skräckscenario ska utspela sig har gjort mig uppmärksam på min omgivning och hur andra mår. Och att vara en person som snabbt ser andra människor måste ju ändå vara något att vara stolt över.

LÄMNA ETT SVAR