Vem har tillåtelse att kallas rockstjärna?

0

Leila K har sedan starten av sin karriär varit känd för sitt så kallade ”skandalomsusade” beteende. Hon har äntrat scener timmar efter utsatt tid, hon har uppträtt full, sagt ”Fuck Expressen” och ”Fuck Finspång” inför en live-publik, stökat ner sina loger och hotellrum och inför kamera konfronterat artisten Dilba och sagt precis vad hon tycker om att henne. Om Leila K hade varit en man så hade hon kallats för en rockstjärna, men hon ansågs istället vara besvärlig, trotsig och bortskämd.

I dokumentären ”Fuck you, fuck you very much” (1997) så säger Leila K till dokumentärfilmaren Göran Olsson efter en konsert att ”det hade gått så mycket bättre om jag hade varit en kille (…) om man är kille, då får man vara lite som jag är, man får liksom röja och vara lite såhär rockig, lite trashig, lite progressiv så att säga. Om man är flicka, man måste bara säga ”ja, nej, tack”. Detta uttalande är ett tydligt exempel på hur kvinnliga artister behandlas av såväl musikkritiker som av allmänheten.

När Rihanna äntrar scenen 1 timme senare än beräknat och låter publiken ta ton i partier som hon ska sjunga så kallas hon för trasig. När Axl Rose gör samma sak så befästs bara hans rockstjärnestatus ytterligare. När Leila K röjer på scenen, säger precis vad hon tycker och uppträder full så blir hon smutskastad. När Keith Richards beter sig likadant så har han pondus och integritet. När Beth Ditto säger fuck you till smalhetsen och de skönhetsideal som finns så kallas hon äcklig. När John Lydon gör samma sak så är han punkig. När Courtney Love startar offentliga bråk med andra artister, röker på scenen och offentligt berättar om sitt drogmissbruk så kallas hon för en ”crackwhore”. När hennes framlidne make Kurt Cobain gjorde samma sak så rubbades inte hans status quo som generation Y:s kultfigur.

Visst har de manliga artisterna som jag har radat upp fått epitetet rockstjärna bland annat på grund av den kritikerrosade musiken de gett ut- men de kvinnliga artisterna har gett ut musik som varit minst lika kritikerrosat, och det inom rockkategorin. Och det en även ska komma ihåg är att rock’n’roll inte kan reduceras till enbart en musikgenre, utan att det även handlar om attityd; en ska vara trashig, progressive, punkig. Men tydligen så kan detta enbart appliceras på män inom musikindustrin, och alla de som inte är män blir hånade och hatade. Musiken de gör anses inte vara i samma klass som deras manliga kollegor, och attityden anses inte värdigt för människor som enbart ska säga ”ja, nej, tack”. Kvinnligt kodade namn syns sällan när det talas om pionjärer inom rock’n’roll-genren trots att ett flertal av de män som sägs vara grundarna till rock’n’roll aldrig hade varit något om det inte hade varit för de kvinnliga artisterna Sister Rosetta Tharpe, Big Maybelle och Cordell Jackson – för att nämna några. Det är egentligen bara att titta på valfri lista på de bästa rockartisterna; chansen är stor att endast en handfull artister på listan identifierar sig som kvinnor. Och det handlar inte om att män skulle vara bättre än kvinnor på att spela rock’n’roll, utan det handlar helt enkelt om ren och skär sexism och även i många fall om rasism.

På flera ikoniska bilder av sångerskan Kim Gordon så bär hon en grön tröja med texten ”Girls Invented Punk Rock, Not England”, men jag skulle snarare vilja säga att all rockmusik grundades av kvinnor. Och även om det är viktigt att komma ihåg att alla kvinnor inte har vaginor och att alla människor med vaginor inte identifierar sig som kvinnor, så är verkligen det här citatet av sångerskan Brody Dalle klockrent; ”They say women can’t play guitar as well as men, I don’t play guitar with my fucking vagina, so what difference does it make?”.

LÄMNA ETT SVAR