Romanen Adua behandlar tillhörighet, skuld och ensamhet.

2

”Freden. Före augusti trodde jag att ordet ’fred’ var ett vackert ord. Ingen hade berättat för mig att ordet ’fred’ i själva verket är mångtydigt” – Igiaba Scego i Adua

Igiaba Scego (f. 1974) är en italiensk författare, vars föräldrar imigrerade till Italien från Somalia. Scego har skrivit flertal romaner på italienska. Adua (från förlaget Giunti, 2015), är hennes första bok som har utkommit på svenska (av det svenska förlaget Contempo, 2016). Scego var en av många som ställde ut på Göteborgs bokmässa 2016, där hon på Contempos scen, under fredagen, beskrev sin roman på följande sätt: ”Trots att samtliga karaktärerna är somalier, handlar min bok egentligen om Italien, inte Somalia. Adua skildrar främst italiensk historia och samhälle”. Med detta menade hon att hon ville applicera en somalisk synvinkel på Italiens historia och därmed även ta upp den koloniala bakgrunden.

Med Adua har hon försökt att berätta om somaliers upplevelser i Italien, från 1930-talet fram till idag. Hon tog också upp frågan om identitet anknuten till kunskap; hon sa att många unga somalier, som hon själv, har präglats och drabbats hårt av att inte veta mycket om sin förflutna, att inte ha fått den kunskap och känsla för sin förflutna som de önskat. Samtidigt har man i väst ofta förenklat Somalias och andra Afrikanska ländernas historia och enbart sett Somalier (samt andra afrikaner som är en stor del av Italiensk historia) som hjälplösa offer. Scego anser att man behöver känna till sin historia och sina rötter för att kunna få en känsla för sig själv.

Det är en insikt som visar på att historien alltid är mer komplex än vad man tror och att okunskap om historia är mycket farligt. I Aduas efterord förklarar Scego också att berättelsen är inspirerad av hennes egna tankar kring det förflutna och hennes eget arbete med “flyktingpojkar”:

”Min farfar var tolk under kolonialismen…På grund av det här har jag alltid undrat över själva tolkningsprocessen och framför allt över tolkens svåra situation i arbetet med kolonialherrarna mot det egna folket”.

Adua handlar om en Zoppe, en tolk, och hans dotter. Romanen utspelar sig parallellt under tre tidsperioder: 1930-talet, 1970-talet och i vår samtid. Som ung man åker Zoppe till Italien för att agera tolk åt italienare under fascismen maktövertag. Hans dotter, Adua, smugglas senare till Italien med drömmen om att få arbeta som skådespelare och bli en ny Marilyn Monroe. Senare, när hon har blivit gammal, gifter hon sig med en ung båtflykting för att ge honom tak över huvudet. Romanen växlar mellan Zoppes och Aduas synvinklar och historier, från kapitel till kapitel. Dessutom består vissa kapitel av monologer där Zoppe skäller ut Adua när hon är ett barn.

Vad Scego påstod på Göteborgs bokmässa stämmer; Adua handlar om Italien, och det behandlar ett Italien som sällan har gestaltas tidigare, ens inom Italiensk litteratur. Italiens kolonialtid i Somalia skildras subtilt men effektfullt. Rasismen som både Zoppe och Adua upplever är beskriven så brutalt att det är slående: det gör verkligen ont i läsarens själ att läsa om detta hemska. Scego är en begåvad berättare som är orädd i sin gestaltning av kolonialismen. I boken beskrivs en otroligt grym sida av Italien (och hela Europa). Med hjälp av Zoppes karaktär skildras tortyr och hot, med Adua beskrivs 1970-talets trafficking i samband med pornografi. För att varna, måste det sägas att det här är en väldigt våldsam bok, som inte alltid är så lättläst.

Men Adua handlar om mer än bara våld och förtryck. Den behandlar också drömmar och hopp. Adua beger sig till Italien i drömmen att bli filmstjärna men väl framme tvingas hon istället in i pornografin. Zoppe reser till Italien för att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna gifta sig med kvinnan han älskar. Trots förödmjukelsen och förtrycket som han genomlider fortsätter han med kärleken som drivkraft.

Boken presenterar familjeband som ett viktigt tema: hur lika far och dotter egentligen kan vara. Adua och Zoppes historier speglar varandra på ett fint sätt, ju mer man försvinner in i romanens värld desto mer ser man hur Aduas och Zoppes liv liknar varandra trots skillnaderna. Det är en fantastisk metafor för både släktens band, men också för historiens tendens att upprepa sig, om än i nya former. Den beskriver orättvisa men även känslan av samhörighet där man inte trodde att den skulle finnas. Boken är ett komplext och tankeväckande flätande av människoöden.

2 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR